Jag älskade mitt långa hår
Det kan tyckas oskyldigt att en långhårig pojke tvingas klippa sig. Men en händelse ingår ofta i ett sammanhang. En sådan kedja av händelser försöker jag belysa. Som när ett eller flera minnen envist pockar på uppmärksamhet och inte släpper taget om en förrän de blir berättade.
Min fotonovell är nu tryckt i 300 exemplar. Den går att köpa hos webbbokhandeln Neva Books. Den finns även hos Konst-ig på Åsögatan och Stockholms fotoantikvariat på Torkel Knutssonsgatan. Jag uppdaterar en lista när jag har kommit överens med ytterligare bokhandlare. Om du hellre vill köpa boken direkt av mig, skicka ett meddelande så berättar jag mer.
I Loved My Long Hair
It may seem innocent that a long-haired boy is forced to cut his hair. But an event is often part of a context. I try to highlight such a chain of events. Like when one or more memories stubbornly peck for attention and won't let go until they are told.
The photo short story ”I Loved My Long Hair” is now printed in 300 copies. You may buy the book at Neva Books – or directly from me, just mail me and I will let you know.
Gatutfotografi – work in progress.
Rum
Hur skapar man ett rum på gatan? Jag har haft den här frågan med mig några år och förundrats och fascinerats hur människor bildar sitt i det offentliga. Någon gång ska jag ställa samman en berättelse om min undersökning.
Ljus på glas – stunder i Stockholms stad
med Axel och Vicke Malmström
Bok av Katarina Malmströn & Mikael K Nilsson, 2016.
Om pressfotopionjärerna Axel och Vicke Malmström och några av bilderna de tog mellan åren 1894 och 1930.
52 bilder, alla glasnegativ och tagna i Stockholm, som fångar arbetarrörelsens frontfigurer, kungliga potentater, politiska händelser och platser, vardag och högtid.
Varje fotografi följs av en text som sätter bilderna i sitt historiska sammanhang och berättar om männen bakom kamerorna.
Nedan följer två berättelser från boken: ”Att tala 'wifstrandskt'” och ”Hundra år om tjugo dagar”.
Naima Wifstrand. Foto: Axel Malmström. © 4 Malmströms Bilder.
Att tala »wifstrandskt«
Moll i stället för dur – det var »operetthoppan« Naima Wifstrands verklighet inför sin dramatiska skådespelardebut, som Berthe i Dario Niccodemis pjäs Skuggan. Gissa om Naima darrade av nervositet. Premiärdatum var till råga på allt satt till den 1 april, och hon fruktade kritikernas satiriska kynne i samband med just den dagen. I kulisserna, strax innan hennes entré på scenen, ångrade hon sitt val av levnadsbana.
Året är 1925.
Men föreställningen gick så bra att den 27-åriga Wifstrand benämndes som ett löfte av recensenterna. Det här minnet för livet ville hon bevara. Hon beställde en bild av den välrenommerade porträttfotografen Axel Malmström som anlände till hennes våning.
Axel föreslår att Naima ska sätta sig framför flygeln, prydd med blommor från premiären på Svenska Teatern på Blasieholmen. Eller vänta, visst är det som så att Naima själv beslutar hur fotograferingen ska gå till!? Med både pondus och självklarhet sätter hon sig på pallen och söker solljuset, som faller på henne, från gatan.
Hon var långtifrån någon duvunge. I ett knappt decennium hade hon firats över hela Sverige, och i Oslo såväl som i Köpenhamn. Roströda premiärrosor var ett av hennes attribut. Liksom champagne i logen. Sina skyhöga gager plöjde hon ned i paradisfåglar, eldröda paljetter och allehanda peruker för att än mer göra livet på scenen till en dröm. Bland Stockholms damer var det mondänt att tala »wifstrandskt «. Några år senare medgav Greta Garbo att även hon hade försökt imitera. Naima Wifstrands mörka stämma satte spår och väckte liv.
Nu lägger Naima det ena benet över det andra och hon sträcker högra armen över flygelns lock. Hennes mörka kläder smälter smälter in i rummets dova, och gråa, färgskala. Hon har en högdragen och uppfordrande blick. Visst är hon pampig? Och visst förstärker hon intrycket av att ha bytt till ny
artistbana.
Sedan en tid tillbaka kände hon leda inför operettrollerna. Det gick så långt att hon stiftade bekantskap med vantrivseln. Det är ett viktigt ögonblick, när Axel knäpper på slutaren. Måtte hon bli nöjd, kanske han tänker.
Blev hon det?
Livet må framstå som en dröm, förr eller senare faller ridån.
För Naimas del händer det året därpå. Hennes stämband är slitna och inflammerade. Dessutom konstateras en cysta i halsen. Hon opereras och döms till två års tystnad. Att hon senare återintar både teater- och filmscenen är en annan historia.
Karolina Larsson. Foto: Axel Malmström. © 4 Malmströms Bilder.
Hundra år om tjugo dagar
Det finns olika anledningar till varför en bild tas. Det kan vara att visa, det här är jag, min person. För fotografiet här intill gäller en ytterligare orsak, nämligen det här är mor!
Kvinnan heter Karolina Larsson. På glasnegativet står det skrivet att dagen är den 7 mars och att hon fyller hundra år.
Visst är det fantastiskt.
Lika fantastiskt är att Axel skrivit på negativet. Understundom var han noggrann med att föra anteckningar. Och av det lärde sig sonen och kollegan Vicke. Men lika duktiga på att plita som att plåta blev de aldrig.
Är det någonting som fotografer var dåliga på så är det att i ord dokumentera motiv, datum och andra viktiga förhållanden. Det slipper dagens bildmakare att tänka på. Kameratillverkaren har sett till att digital information om bländare, ljuskänslighet, plats medföljer varje bild. Tiderna förändras.
Efterforskningar visar att Axels notering på negativet delvis stämde. Karolina fyllde
hundra år tjugo dagar senare, nämligen den 27 mars – 1912.
Karolina är alltså närmare ett sekel gammal, när Axel sätter ett mjukt ljus och drar i kamerans ridå. Pratar han med henne? Ber han fru Larsson att sänka blicken?
Hade hon någon med sig? Säkert sonen och boktryckaren Nils William, som även hade ett förflutet på Falkenbergs Tidning. Nog måste det vara han som dragit mor till studion på Drottninggatan: nog måste det vara Nils William som ville dokumentera mor Karolina!?
Karolina Gunillas flicknamn har vi inte kunnat fastställa. Men vi vet att hon föddes någonstans på Själland. Hon hade bott i Köpenhamn, Halmstad, på minst ytterligare en plats och nu i Stockholm. Fyra söner fostrade Karolina, och pappa till pojkarna var byggmästaren Nils Larsson som avled redan 1864.
Nu var det i början av mars och Karolina bodde hos sonen Nils William på Genvägen 26 i Enskede.
I dag kan vi se Karolinas fåror. Vi kan förundras över munnens och ögonens avspänning. Hennes uppenbarelse besvärjer både anspänning och nervositet. Vi kan förundras över hur hårt Axel kontrasterar de svarta kläderna och hårfloret mot det ljusa ansiktet och det vita håret. På ett sätt blir Karolinas fåror i ansiktet inte bara ett dokument från en svunnen tid utan också en övergång mellan ljust och mörkt.
Karolina Gunilla Larsson fotograferas.
Hon lever vidare i drygt två år, till den 18 maj 1914. Nils Williams mor.
© Mikael K Nilsson 2020-2023